Klara Carlund

Workshop – Lås upp kroppen ”the toxic male gaze”

Att kunna röra på sin kropp, använda sin röst och vara den man är inte bara en rättighet, det är även en förutsättning för att vi ska kunna njuta, prestera och leva ett fritt liv. Genom att åka snowboard har jag lärt mig att få fram delen i mig som är helt fri, samtidigt som jag haft perioder där jag hamnat i svåra kroppsliga och mentala låsningar. De runt om mig förklarade att det bara handlade om min egen inställning, och mina egna hjärnspöken vilket skapade skam att inte kunna hantera låsningarna samtidigt som prestationsångesten växte vilket gjorde att jag beslutade mig för att sluta åka snowboard och börja studera istället.

I samband med mina genusstudier började jag förstå hur genusnormer kan vara en bidragande orsak till att jag hamnar i kroppsliga låsningar. Istället för att sluta åka snowboard började jag utforska hur jag aktivt kunde hitta närvaro, fokus och låsa upp kroppen när den gick i freeze eller flight mode. I det utforskandet hittade jag rädslan över att bli dömd över hur jag rör mig fritt vilket är en produkt av ett kvinnligt förtryck som ärvts i generationer flera århundraden tillbaks.

Den dömmande blicken jag var rädd för är ett perspektiv som vi inom genusvetenskapen kallar för ”the male gaze”. Det är ett perspektiv där vi ser oss själva, andra och världen genom den manliga blicken som bland annat obejktiferar och sexualiserar kroppar runt omkring oss. Blicken har formats genom historien men den är även något vi lär oss aktivt under uppvuxen och blir matade med undermedvetet genom till exempel film, reklam etc. När vi kan urskilja vilken blick som är the male gaze, och vilken som är vår egen kan vi börja hitta tillbaka till vår eget sätt att se, röra oss och vara i världen.

Nu håller jag workshops för att komma ur kroppsliga och mentala låsningar. Själv använder jag mina strategier aktivt, inte bara gällande snowboard, utan även inom andra områden där jag tenderar att hamna låsningar.

Systemfel

Nyckel för att vårt samhällssystem ska fungera, ofta är arbetet obetalt eller underbetalt. Går ekvationen i samhället ihop eller är det ett systemfel?

I min insändare till Tidningen Härjedalen ”kompetensbrist visar ett ohållbart samhällssystem” beskriver jag samhällets systemfel. Redaktionen har lagt till en grå torr bild på en rullator vilket speglar vilket fack den här frågan sätts in i. Enligt mig är inte vården det centrala här, det handlar om livet själv. Hur uppmärksammar man frågan om livet?

Behöver vi prata mer om genus?

Det här är en illustration av mig i ett försök att tydliggöra essensen gällande frågan om livet. Vi står inför en värld där konflikterna ökar, fler känner sig mer ensamma än någonsin, och minst 10% av Sveriges befolkning äter antidepressiva läkemedel. Är det här världen vi vill leva i?

Att ta i genusfrågan betyder att vi behöver omvärdera kvinnligt laddare yrken och förmågor, och därmed skapa värde för den kategorin. Hur ser det ut i praktiken?