En torsdagskväll i april! Vet inte hur era aprilar brukar vara men för mig är det den mest intense månaden på hela året. Den känns som islossning, den långa vinterns fasta tag släpper lös och allt börjar att vakna till liv. Snön smälter försiktigt i fjällen och i söder smyger vitsippor och snödroppar upp på utvalda ställen.

För mig är april rörelse, ofta förflyttar jag mig mellan olika delar av Sverige för att greppa tag om snön där den är som bäst. I år ska vi i Tänndalen njuta av de sista öppningsdagarna tillsammans med en nyrenoverad park och några långväga gäster som råkar vara några av mina favoritpersoner. När jag säger vi menar jag vi som bor här i Tänndalen och Funäsfjällen.

Jag har en spaning! Jag älskar den lokala kraften, jag har alltid gjort det, se hur människor organiserar sig på en plats. Det känns viktigt att värna om människorna som väljer att spendera sitt liv på en specifik plats, där de har sin själ och sin tid. Speciellt mindre orter och byar som kanske ibland ”ses ner på” i storstadssammanhang.

Jag älskar när gäster kommer på besök, och då menar jag gäster som i personer, men också event, föreläsare, företag OSV. Själv är jag uppvuxen på två väldigt små orter och när jag var yngre älskade jag när vi till exempel fick gästföreläsare i skolan eftersom de ofta hade något spännande att berätta, och de var ofta så glada. Men det jag älskade mest var när de sa såhär ”vad kul att få träffa er som bor här på denna plats, den är helt otrolig”. Jag blev alltid så stolt över att vår plats blev sedd av de som kom från ställen jag aldrig mindes namnet på.

Däremot om någon aktör har klampat in på min hemmaplan utan att ens involvera mig har känslor skapats i mig som är uppbrusande och frustrerade. Jag ser denna känsla hos lokalbor ibland, en bitter ton av ilska när andra kommer och inkräktar på sin egen mark. Kanske är det samma känsla som när en ny kollega kommer in till ett inarbetat jobb och vill ändra på saker och ting. Eller när chefen ger resurser till konsulter som ska utveckla en arbetsplats medan de trogna arbetarna tas föregivet och inte får sin röst hörd.

Men det finns också något magiskt när gäster väljer att besöka den plats man själv bor på. När det finns balans mellan det lokala och besökare skapas magi, enligt mig. Ofta tänker jag på detta, men ändå verkar det inte vara helt lätt att hitta det där mellanläget där alla bara kan njuta av varandras närvaro och uppskatta vad som händer där och då. Kan någon relatera till det här? Kanske snurrade jag in mig i mitt resonemang, kanske får återkomma till ämnet!

Hur som helst är jag oerhört glad att ha 1 vecka framför mig att umgås och åka snowboard med alla de lokala personer som finns här och ha långväga gäster på besök. Det bästa jag vet<3 Allt gott/Klara